Trebökens Utah
31 oktober 2000 - 21 december 2006
e. Demon de la Lorelei - u. Dakota von der Wautz
Uppfödare: Ingrid & Kenneth Lindfalk, Kennel Treböken
Varför väljer man en Malle när man varit lyckosam med Labrador i 25 år?
Den frågan har jag fått många gånger och givetvis funderade både jag och familjen länge innan vi bestämde oss. Man kan säga att det var ett beslut, som växte fram under några år. Tanken på att byta ras har funnits länge. Redan när jag hade labbe nr 2 - Puh - fanns tankarna. Nu gick Puh hastigt bort alldeles för tidigt och i det läget hade vi bara en sak i huvudet - en ny hund i huset så fort som möjligt. Naturligtvis blev det då en Labrador och Linus blev ju verkligen en fullträff.
Gemensamt för alla mina Labbar har tyvärr varit skador och sjukdomar. Visserligen aldrig samma problem och inget direkt rastypiskt, men i alla fall. Att sedan hitta en ny Labrador av samma kaliber som Linus och tillika med den "rätta" bruna färgen, verkade svårt. Dessutom skulle det ju vara intressant att prova på något helt nytt för att se om idéer och tankar bar på en hund med lite andra egenskaper.
Första gången jag såg en Malle, var på Halmstadslägret för många år sedan. Två norska poliser, som var med i skyddsgänget, hade Malle. Då tyckte vi nog alla att det var det värsta i hundväg vi sett - skarpa, otrevliga, skälliga och allmänt fula. Under åren därefter har jag efter hand kommit att tycka om rasen mer och mer och framförallt imponerats av deras arbetskapacitet. I början var familjen helt negativ, men efter "lite kampanj" var vi inne på samma linje och vid jultid 2000 kom så Utah i huset.
I kullen fanns 9 valpar, varav 5 hanar och vi hade första val. Alla 5 hanarna var ganska lika i sitt sätt. Ettriga, framåt och hängde som druvklasar i byxbenen på oss. En av dem skiljde sig lite från de andra i ett par avseenden. Ljusare i färgen (nästan grå), mager, tanig och kanske inte lika "ettrig" som de andra. Dessutom ville han gärna upp i famnen till oss och så fort man släppte ned honom, så var han där igen och sökte uppmärksamhet. Lite på skoj sa vi att "han vill nog till Genarp" och så blev det.
Att vid 7-8 veckors ålder bedöma hur hunden ska bli som vuxen, är inte lätt. Faktiskt lite av ett lotteri. Nitlott är väl ett alltför starkt ord, men någon högvinst har Utah tyvärr inte blivit. Han saknar en del av de egenskaper, som en framgångsrik tävlingshund bör ha. "Dådkraft som en kanariefågel" sa vår uppfödare vid något tillfälle. Starka ord, men inte helt fel. Kraftigt reserverad mot främmande människor, osäker i många situationer och han har inte heller den där riktiga arbetsmotorn. Att han sedan också blev "stor som en ponny", fick vi nog som bonus på allt det andra.
Nu är ju inte allt negativt. Utah har också många positiva sidor och det är ju dem som gjort att vi valt att behålla honom, trots att många rått oss till motsatsen.
Utah är den mest tillgivna och kelna hund vi någonsin haft. Ligger alltid nära oss, gärna ovanpå. Sover gör han givetvis i sängen hos husse och matte. Funkar jättebra ihop med de andra hundarna i familjen. Ofta hör man talas om Mallar, som biter sönder hus och bil när de är ensamma. De problemen har vi aldrig haft. Julgranar, mattor, möbler, tapeter - allt har fått vara helt och orört. Så även fällarna i bilen. På svinnlistan står en piedestal, en spårlina, några krukväxter och lite ved till öppna spisen. Lite svinn får man dock räkna med.
En del av hans svagheter har med åren blivit mindre påtagliga, dels till följd av mognad och utveckling, men också tack vare intensiv träning och hårt arbete. På våren 2004 lyckades vi, efter stora träningsinsatser, bli uppflyttade till elitklass spår och hade förhoppningar om att gå ut i elitklass under hösten. Efter ett antal bortlottningar och 3 helt misslyckade tävlingar våren 2005, så beslöt jag att avstå från vidare tävling med Utah. Mer om detta och hans utveckling, kan Du läsa om under rubriken "Utveckling" ovan.
I månadsskiftet november/december 2006 märkte vi att allt inte stod rätt till med Utah. Han kissade mycket och ofta och försökte flera gånger utan att det egentligen hände något. I början trodde vi att det handlade om urinvägsinfektion eller prostatabesvär och inledande medicinering hade effekt. Tyvärr återkom besvären snabbt och vid ett akutbesök hos veterinären strax före jul konstaterades tumörer i bukhålan. Eftersom någon bot inte stod att få, beslöt vi att låta honom somna in den 21/12 2006.
©Anders Hall 2007